Livet har sina goda stunder.

"Dagar kan passera fort, som en våg på öppet hav" sjunger de i reklamen ni vet, för restaurang "Gyllene Måsen". 

Så sant, så sant. Den här sommaren har passerat i raketfart, som vanligt, och på måndag börjar Robert att jobba igen. Jag och barnen är hemma i två veckor till, efter att då ha haft hela 10 veckor tillsammans. Det känns, kan jag säga. 

Livet med två vildar är inte alltid en dans på rosor. Det är mycket vilja, mycket test av mammas och pappas gränser och en hel del tjafs grabbarna emellan. Oftast är det hanterbart, men ibland inte. Det har hänt både en och två gånger på sistone att den som gått gråtande ur en fight med grabbarna har varit jag. Det är inget jag är stolt över, men jag skyller på graviditeten och alla hormoner och att det är därför jag blir så extra känslig. 

Dagar som idag då minstingen i familjen inte visat sig från sitt vanliga, ganska charmiga jag, är ett exempel på en sådan dag. Jag har förvisso inte gråtit, men när fyraåringen går och lägger sig när vi är osams och dessutom somnar rekordsnabbt, då skär det i hjärtat på mamman och tårarna är inte långt borta. 

Dagar som idag är det skönt att bläddra igenom bildarkivet på mobilen och hitta bortglömda guldkorn. Bilden nedan visar två sprudlande glada barn som förtjust försöker fånga picknickfilten vid ett extremt blåsigt kvällsbesök på badstranden för någon vecka sen. 



Då läker hjärtat en stund igen och jag kan gå in till min sovande vilde och ge honom den sedvanliga godnattpussen på pannan. Han må sova gott och rör inte en min när jag smyger mig fram till sängen, men hos mig känns det i hela kroppen. Hjärtat slår hårt och den där vågen de sjunger om i reklamen, den sköljer över mig. En våg av kärlek till mina älskade barn. 

Livet har sina goda stunder.