En mammas bekännelser.



Självklart är jag stoltast i världen över dessa två grabbar som i alla fall är relativt lugna när de sover. Självklart ser jag fram emot att Trion blir komplett i höst när Lillebror anländer... 

... men ändå är detta huvud och denna gravida kropp fylld av känslor, tankar och en förbjuden längtan. Hur vore det att ha en dotter..? Jag ser mig inte som en pojkmamma. Jag kan absolut inte föreställa mig att bli farmor, det finns inte på min karta alls. Kanske för att jag själv inte har några positiva minnen/erfarenheter av min egen farmor.. 

Självklart älskar jag mina grabbar och är övertygad om att jag kommer älska även nr 3, det är inte det det handlar om. Jag är såklart jättetacksam för att vi alls kan få barn. Det handlar istället om att jag redan nu sörjer/saknar något jag aldrig kommer att få. Ja, ni hör ju själva hur dumt det låter och jag kämpar varje dag för att få bort dessa tankar. 

Nej. Det här är jobbigt och något jag har ungefär 20 veckor på mig att "bli fri ifrån". Sen är Trion fullständig och vi ska inte ha fler barn... 
#1 - - Elin:

"Vi ska inte ha fler barn". Man ska aldrig säga aldrig hörrö;)

Svar: Jo, den här gången. Tre is a magic number du vet. ;) sen är det fullt i både hus och bil, så nu får det vara nog! :)
Emma - mamma till två vildar

#2 - - Michaela :

Sådär känner jag också. Älskar mina gossar så innerligt högt men vill ha en trea för att jag hoppas det ska bli en flicka..

Svar: Det är en hemskt jobbig känsla att gå och bära på och jag hoppas att både du och jag kommer till sans med våra tankar. Kram på dig!
Emma - mamma till två vildar