Den där karln.

För elva år sedan, plus/minus några dagar, träffade jag en kille. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men något hos honom fångade mig. Kanske var det glimten i ögat, det sneda, lite halvluriga leendet eller något annat, jag minns inte riktigt. Hursomhelst så lyckades jag fånga in honom och snärja honom rejält. Han blev fast! 

Nu har alltså snart elva år passerat och jag blir fortfarande pirrig när jag ser honom, fast på ett helt annat sätt. Elva år och tre barn senare står vi fortfarande här tillsammans, kanske starkare än nånsin som par. Det finns inte ord för hur mycket den här killen kom att betyda för mig, så är det bara. Det är han som väcker mig i soffan varje kväll när han går och lägger sig, för att se till att jag sover i sängen i stället. Det är han som ser till att jag inte rasar.

Det är han som om natten tar tag i mig, hårt och väldigt plötsligt, när jag bara ska vända mig om i sängen, och därmed skrämmer livet ur mig när han drömmer om kylskåp och att nån håller på att ramla. Jag blev så rädd att jag hade svårt att somna om, det tog tid innan pulsen lugnat sig, kan jag lova. Det var ingen liten försiktig klapp på armen, utan ett rejält tag om båda axlarna. Hua. När jag frågade honom om det i morse mindes han inget. Läskigt men skönt att veta att han gör vad han kan för att rädda mig även när han sover!


Tre av mina fyra fina killar. Här extra uppklädda inför julfirande. 
#1 - - Agneta:

Hoppas Robert läser dina rader för bättre betyg kan han knappast få<3

Svar: ❤️
Emma - mamma till tre vildar