Irrelevant

Jag har aldrig egentligen funderat så mycket kring hur jag ser ut. Har jag fått för mig att raka håret (när jag var 17, rakade underhåret på skallen) så har jag gjort det - det är ju bara hår, det växer ut. Att jag länge var alldeles för stor i förhållande till min längd, har egentligen inte heller stört mig så mycket. Inte förrän nu, bevisligen. Är det någon form av åldersnoja tro? Jag har ett år kvar till trettio, och visst är det lite häftigt att jag vid min ålder och tre barn senare är i mitt livs bästa form..? (Därmed inte sagt att den formen är den bästa, men det bästa jag haft/varit!) 

Hursomhelst. Det finns ändå en sak jag länge stört mig på och som jag har rätt svårt att acceptera med mig själv. 

Mina korta ben. 

Jag hittar aldrig byxor i lagom längd utan tvingas alltid vika/sy upp/gå med tre kilometer tyg vid fötterna. Klänningar som sitter bra på andra är alltid för långa på mig. Hemskt irriterande. Jag skulle så gärna vilja ha långa ben! Gärna så som de framstår på bilden ovan. Allt skulle kännas så mycket lättare då. Det är jag övertygad om. Allt blir bättre och lättare bara en vore lite längre... 

Har ni något ni är missnöjda med, som liksom inte går att göra något åt? Ska vi bestämma här och nu att det inte spelar någon roll, att vi är perfekta som vi är? Att vi är finast precis just så vi är och vi låter det som inte kan påverkas få vara så? Det finns säkert en anledning till att just vi har det så - för att vi är bra ändå. Eller hur?