Irrelevant

 

Den här skivan, som låten ovan kommer ifrån, får mig att återuppleva hur jag kände för elva år sedan. Februari 2005. Jag hade precis träffat Rob och var hemma hos honom för första gången i slutet av januari 2006, vill jag minnas. Den här skivan var bland de första han spelade för mig, där i sitt rum i källaren i föräldrahemmet. Jag lånade skivan, cd förstås, och lyssnade på den på bussen dit och hem. Ofta. 

 

Jag bar med mig min bärbara cd-spelare i en plastpåse, säkert från Vaxkupan (skivaffär i Norrköping) eller något annat "kul". I påsen hade jag även ett par extra skivor och en anteckningsbok. Mitt liv, kan man säga. Musiken var det som gjorde att dagarna gick runt. Veckorna blev rätt långsamma när jag bara fick träffa den jag tyckte om i helgerna... På fredagarna åkte jag så att jag kom fram lagom när Rob slutade jobbet. När jag egentligen borde ha åkt hem, på söndagkvällen, kändes det så hemskt att behöva lämna honom. Därför åkte jag med 7:05-bussen på måndagmorgonen istället, så han kunde släppa av mig på busstationen på väg till jobbet. 

 

Där satt jag, på buss, tåg och sen buss igen för att komma hem. Varje måndag i många veckors tid. Jag var inte hemma förrän runt 11.30, men det var det värt! 

 

Det jag ville komma till var att jag lyssnade på den här skivan då, nästan varje gång jag satt på bussen/tåget/vänthallen. Varje gång jag lyssnar på den nu, får jag samma känsla i kroppen. Känslan av nyförälskelse, spänning, förväntan, lite saknad och längtan. Åh, det kändes så rätt redan från början, med den här karln. Tänk att vi (jag kan väl bara tala för mig själv egentligen) nu, elva år senare, fortfarande känner likadant fast ändå inte. Kärleken är förstås på ett helt annat plan än den var då, den är mer solid nu än då. Jag kan fortfarande bli alldeles pirrig när vi inte setts på ett par dagar (ni vet, i det där vardagslivet när man bara går om varandra hela tiden). 

 

Mm.  Han är rätt bra, den där karln. Och det är baske mig den där skivan/låten också!