Irrelevant

Förra helgen kräktes Eddie, en gång. Sen dess har jag mått grymt illa emellanåt, men det har inte blivit mer än så. Därför började jag avfärda det som stress eller IBS, men... Idag är det Roberts tur att må dåligt, fast han har feber också. Vad är det här? 

Det är en sak att våra helgplaner fallerar, men att jag går miste om min återhämtning är inte ett dugg roligt. Jag vet att jag är egoistisk nu - men om jag inte kan återhämta mig på helgen så orkar jag inte med mitt arbete. Jag har världens roligaste arbete och jag älskar verkligen att gå dit, men när det känns som varenda ben i kroppen ska gå av och huvudet sprängas är det roliga borta. Det är svårt att förklara, jag tror att känslan måste upplevas för att förstås, men... det är jobbigt. Det tar stopp, helt enkelt. 

Ja, jag får alltså välja. Antingen orkar jag jobba, eller så orkar jag med vardagen här hemma. Tyvärr räcker det inte alltid för att göra bägge delarna. Jag arbetar mycket med mitt inre och försöker få bukt på min ångest, vilket jag tycker att jag lyckats bra med. Jag har kommit en bra bit på väg även om jag inte är framme än. Jag kämpar med min inställning men tyvärr löser inte en positiv inställning alla problem, men jag inbillar mig att det blir mer uthärdligt för min omgivning... 

Med detta sagt vill jag nu försöka lägga tankarna åt sidan för idag, gå upp och bygga lego med Dennis och ladda för att morgondagen blir en bättre dag! 

Mm, så känns det. Försök igen. Om du misslyckas tre gånger i följd får det konsekvenser.