Vardagslycka.



Dessa grabbar lekte fint tillsammans på Eddies rum imorse och upptäckte efter en stund att pappa var hemma. "Ska du lämna oss på förskolan och skolan idag, pappa?" frågade de och lät nästan besvikna när de fick höra att det är söndag och att det är ledigt. Nåja, Teo blev snart glad igen när han insåg att söndag = kalasdag för hans del, men ändå.

Ibland funderar jag sådär klyschigt över vem jag vore om jag inte hade mina grabbar som såg efter mig nu när jag har Lillebror i magen.

Teodor ser till att jag får hjälp upp ur soffan, hjälper till att laga mat och baka, klappar mig på magen och pratar med lillebror. 

Eddie klättrar upp på bänken för att hämta saker jag inte når, lider med mig när jag har ont och kan nästan börja gråta själv av det. 

De är i så otroligt stort behov av ömhet och vi riktigt slösar kärleksförklaringar ibland här hemma, vilket jag försöker komma ihåg de där svarta dagarna. Teo kommer ofta spontant och kramas och viskar "jag älskar dig, mamma". Eddie är beroende av att få höra att vi älskar honom "lika mycket som alla hus på hela jorden" (sa han i kväll) även om han själv inte säger det så ofta, och det känns så bra. Det känns bra att de vågar säga det och ännu bättre att det faktiskt känns som de menar det..! 

Sist men inte minst har jag ju förstås min sambo. Han har haft det lite kämpigt här det senaste året men vi har alla funnits där för honom, vi finns där än, och kommer att göra framöver också. 

Jag är så tacksam för dessa tre "grabbar" i mitt liv och jag kan knappt bärga mig tills den fjärde dyker upp!