Snälla 2017..
... jag hade ju tänkt att det här skulle vara mitt år. Det är i år vi ska märka av den stora positiva förändring det ändå innebär att vi båda har heltidsjobb, tänkte jag. Hur har det börjat då? Jo, med influensa och magsjuka. Inte samtidigt alltså utan en krämpa i taget, en person i taget. Ja, bortsett från att Eddie och jag fick magsjuka samtidigt, alltså.
Så. Hittills har jag i princip varit hemma mer än jag jobbat i år (tror jag, har inte räknat och tänker inte räkna). Är det inte barnen som är sjuka så är det jag. Helt stört!
Jag saknar mitt jobb. Jag saknar alla härliga ungar och alla mysiga kollegor. Jag saknar att vara konfliktförmedlare, tjatmoster och begränsare, men framförallt saknar jag barnens skratt, tokiga upptåg och alla kramar.
Nu har jag bestämt att idag är sista dagen jag är hemma, sen kan jag väl åtminstone få jobba fram till sportlovet utan att någon blir sjuk..? Hittills har allt börjat hos Dennis, jag vet inte vad de pysslar med på förskolan men ingen av de andra grabbarna hade varit sjuka såhär mycket när de var i samma ålder..
Samtidigt är det så mycket annat i mitt huvud just nu. En massa beslut som måste tas och det är inte min starka sida. Jag våndas inför tjejmilen i höst eftersom jag bara hann vara ute i spåret två gånger i år innan dessa skräpbaciller inkräktade hos oss. Jag måste alltså bli frisk, för jag ska ta mig runt det där himla loppet...
Jag ska bli frisk och få ett immunförsvar som aldrig förr. Så snälla, 2017 - hjälp mig nu!
Jag må älska vårt sovrum (särskilt sen vi fick hem den nya sängen) men nu är jag lite trött på den här vyn...
