God kväll.

Heldag i skolan i morgon o jag känner att jag helst vill gräva ner mig. Jag förstår ingenting av det där o jag har ingen motivation att ta tag i det heller.. Antar att det kommer lösa sig bara vi väl kommer igång ordentligt, men jag måste hetsa upp mig innan först, annars är det inte jag.

Jag börjar dessutom inse att jag snart är gräsänka i fem hela dygn vilket kommer bli en prövning. Robert åker tidigt på torsdag o kommer hem på måndagkväll. Han vill inte åka, påstår han, eftersom vi inte har pengar o allt med bilen o det lyckades hända i samma veva. Jag gör mitt bästa för att övertyga honom om att det kommer bli en spännande resa - det är inte varje dag man får chansen att segla i Medelhavet! - men det är inte det lättaste när jag inte vill bli lämnad ensam.

Jag missunnar honom inte resan, jag vill bara inte vara själv..

Förmodligen kommer det gå bra, bara vi hittar på aktiviteter på dagtid. Pratade om att träffa Catrin o Sara med barnen, vi får hoppas att det blir av o att alla är friska.

Nu mår vi bättre förresten, det är väl inte tipptopp med förkylningen än men det är uthärdligt.

Lite jobbigt är det.

Ja, att lämna på dagis alltså. Särskilt när han blir "klängig" o kramig så fort vi kommer innanför grinden.. Det är inga problem när jag talar om här hemma att "nu ska vi snart åka till dagis, ska du ta på dig skorna?" för då springer han till dörren o vill ut, ut, ut.

Idag var det en liten tjeja (minns aldrig hennes namn) som försökte prata lite med honom o få honom glad, o det lyckades i några sekunder o sen fick han se mig igen. Caroline, hans favoritpedagog, tog med honom bort till sandlådan medan jag gick till bilen. Han "grät" (en tårlös gråt) ungefär tills de kom fram till sandlådan o han fick se vägskrapan, sen såg jag att han log igen. Men ändå, det är grymt jobbigt..! Han måste ju tro att jag lämnar honom där för att jag inte vill vara med honom, eller nåt..

Han är ju så van vi att vara hemma med mig. Kanske var det dumt att vänta så länge med dagis..? (Vi hade förvisso inte så mycket att välja på eftersom det tog så lång tid att få en plats.)

Det känns alltid mycket bättre när man hämtar, för då är han glad o gråter oftast för att han inte vill med hem istället..

Nu ska jag ta tag i monsterdiskberget innan jag sätter i gång o plugga. Ska jag kunna fokusera på skolarbetet får det inte finnas några störningsmoment i periferin = diskberg bort!

Abstinensen har mig i ett järngrepp!

Jag som egentligen bara har en enda hobby o ett enda fritidsintresse har av olika skäl inte ägnat mig åt detta på vad som känns som flera år. De senaste dagarna har jag dock insett att iom skolan och de dagar jag kommer plugga hemma, kan jag belöna mig själv om jag lägger mina kort rätt. Alltså; fixar jag allt skolarbete utan att skjuta på allt till sista stund o istället är ambitiös under de timmar Eddie kommer att vara på dagis hinner jag med min hobby ändå.

Att baka!

(hm, tänkte lägga in en bild på något i småkakeväg här men det finns inga. Blir en Roberts födelsedagstårta han fick för två år sen istället!)




Jag ser bilder hela dagarna av smarriga hallongrottor, vaniljhjärtan, mazariner, dammsugare, kolakakor, chokladbiskvier, godismuffins, cupcakes och mormors supergoda kakor som nog är mina favoriter. Jag vill inget hellre än att bjuda hit andra kakmonster på en rejäl kakbuffé - för inte kan jag ju äta upp allt jag bakar själv!? Nej, det är väl där anledningen till bakstoppet ligger.. Vi har en hemskt liten frys, o vi känner inte så många (vad jag vet?) som är lika galna i kakor som Robert o jag är (ja, det skulle vara min lillebror o min systerson då..) o skulle vi äta allt själva skulle vi snart rulla fram..

Tårtor är också roligt, men just nu är det småbrödssuget som har satt in. Jag vill experimentera, vända till (är det ett östgötskt uttryck?) i hela köket, ha mjöl över hela mig o bara insupa alla härliga dofter som blir (förutom av drömmar då, för de luktar ärligt talat inget vidare..) o glädjas över hur jag utvecklas inom bakandet.

Visst sörjer jag ibland att det inte blev nån konditorskola, särskilt eftersom jag kom in o så, men jag sörjer inte att Eddie finns så därför är det lika bra att det blev som det blev. Baka kan man ju som sagt göra på fritiden!

Jag halkade precis in på en blogg som har de mest underbara av bilder på sina bakverk, o det gör mig än mer inspirerad!