Lilla skrutten.

Åh vad jag önskar mig själv och min familj en frisk och kry fortsättning på det här året! Jag är så obeskrivligt less på att aldrig få till en vardag där allt bara flyter på, för alltid är det nån som är sjuk. 

Just nu är Robert krasslig med ont i halsen, men värst är nog ändå Dennis och hans mage... Dennis är inte sjuk i den bemärkelsen att han - just nu - behöver vara hemma från förskolan, men han har ju sin mage som krånglar. Han går på lactulose just nu för att försöka få till nåt bra, men ibland får han som kramper och får så ont i magen. Det är förstås oerhört frustrerande för honom som inte kan säga hur det är, men vi känner oss minst lika hjälplösa vid sidan om. I några veckors tid har han sovit oroligt om nätterna och vaknar, skriker och vrider sig som i plågor. Dock har det gått över hyfsat snabbt, men inte i natt.. 

Han började runt 23 igår kväll och sov sedan i snitt ca 10 min innan nästa attack kom. Runt 03 fick vi nog (då hade inte vi sovit något alls) och ringde 1177. De tyckte att vi skulle åka in för att, som de brukar säga, kunna utesluta något allvarligt. Så, 04:26 skrevs Lillskrutten in på akuten på US i Linköping och jag har aldrig varit så fokuserad som på bilresan in. S.å t.r.ö.t.t. 


En tagen kille i väntrummet på US, klockan 04:36 i morse, ungefär. 

Fick träffa kirurgläkare som klämde och kände och konstaterade att det inte fanns något "allvarligt" fel i alla fall. Alltid skönt att höra, men ibland vill man som förälder ha en diagnos... Det är ju inte normalt att ha så ont! Den snälla sköterskan stannade hos mig tills jag kände att jag fått prata av mig, och med oss hem fick vi ett microlax (som lyckades läcka i skötväskan - hej kladd!!!) som vi ska testa att ge om han får ont igen. Vi blev hänvisade till vårdcentralen för utredning och så var det tack och hej.. (Fått tid dit först på tisdag, så måtte han inte få sådär ont igen för då blir det akuten på nytt!)

Vi var hemma igen till 06 i morse, så det var bara att kasta sig i sängen fullt påklädd och sova tills klockan ringde fyrtiofem minuter senare. Dags att skjutsa barn till förskola/skola! Livet som småbarnsförälder i ett nötskal..! Dock valde vi att ha Dennis hemma eftersom han inte sovit något och var rätt tagen av natten. 

Nu på eftermiddagen har han visat oss sitt vanliga jag igen och ingen kan väl tro att killen nedan är samma person, samma dag, som bilden ovan?! 


Låt er alltså inte luras av klädbyten. Jag lovar att bilderna är tagna samma dag, haha. 

Jag håller tummarna för att det blir en bra natt och att vi allihop får vakna pigga och krya i morgon! Rob och jag skulle ha lunchdejtat utan barn, vilket vi inte gjort sen Teo var liten tror jag, men nu blir ju det inställt på grund av sjukdom. Så trist, vi behöver verkligen få lite tid för oss själva, för att vårda vår relation lite också... 

Min verklighet.

Jepp, tillbaka till verkligheten för några dagar nu. Jag sitter med c-uppsatsen den här veckan och försöker bli klok på boken jag läser. Filosofi är inte min starka sida, jag gillar när det är rakt - inte så krokigt att man går vilse i sig själv. 



Han cyklar!



Den här ungen har aldrig tidigare varit sugen på att cykla. Visst, han testade ett par gånger förra året men nej, det var inget för honom. Nu inför påsken köpte vi nya cykelhjälmar till barnen och helt plötsligt fick han för sig att jodå, att kunna cykla är nog rätt bra trots allt. Han tog några stapplande första tramptag men gav snart upp.

Det var igår. Idag ser vi inte röken av honom - han cyklar runt för fullt mellan gårdarna här. Nu är han hos en kompis och leker, tänk vad roligt nu när de kan cykla tillsammans! Det bästa är att se honom så stolt såklart, men också att Eddie är riktigt stolt över sin bror. Vi är inte helt bortskämda med det, kan vi säga. 

Mm, ett riktigt vårtecken och en rejäl milstolpe i Teos liv!