Att sticka en tröja

Kanske sitter det någon därute som undrar hur det gick med min tröja jag började sticka? 

Då kan jag berätta att jodå, den är faktiskt färdig och används så gott som dagligen! 



Det var dock en himla tur att den blev färdig nu för den är precis lagom. Sa jag att jag enligt beskrivningen gjorde storlek sex månader..? Antingen har jag en gigantisk kille eller så vet den som gjort mönstret inte vad den pratar om! 

Jag är nöjd över att den faktiskt blev klar, men den är långt ifrån perfekt så själva finishen är jag inte så stolt över. Dock känns det bra att jag färdigställde den helt på egen hand. Självklart fick mamma visa mig hur man gör vissa moment, men den här gången (till skillnad mot sist jag ville lära mig sticka) behövde hon bara visa mig en eller ett par gånger - sen redde jag ut det själv! 

Nu då? Jo, det blir nog ett nytt stickningsprojekt framöver. Först måste mina fingrar läka ordentligt bara, hehe.


Sy skötbäddsöverdrag


Symaskinen. Igen? Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig på sistone men jag slås allt oftare av tanken att "vad tusan, det där kan ju inte vara så svårt, det borde väl jag kunna??". Jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen men framförallt är det rätt roligt att testa på sånt jag aldrig gjort tidigare. Jag måste ju göra något om dagarna, annars blir jag tokig här hemma! 

Med tanke på min extremt skrala föräldrapenning måste det också vara billiga saker, och vad är väl billigare än att göra något nytt av sådant man redan har? När Teo var liten köpte jag en hel massa tyg från IKEA för att piffa till lite i klädkammaren som även blev hans "rum". Det blev en del tyg över som bara har legat. Nu är det dock nästan slut, för idag fick jag ännu ett av dessa pysselryck! 


Det bidde ett överdrag till skötbädden! Det var verkligen ett projekt som låg helt på min nivå; jag tömde skötbädden på luft, använde det som mall på tyget (lade till sömsmån), sydde ihop alla sidor förutom "nedre" kortsidan, testade så bädden fick plats, sydde kanterna även från rätsidan för att få till en tydligare kant (för det tycker jag är snyggt) och sist vek jag in kanten nedtill och fållade den. Tänkte eventuellt sätta dit tryckknappar för att det ska bli ännu bättre och skickade sambon för att köpa sådana. Självklart köpte han fel så de jag har känns för lyxiga för att sätta på en skötbädd som bajsas ner... 

Nåja. Det funkar även utan knappar eller knytband eller vad man nu vill ha, och jag är faktiskt rätt nöjd ändå! Tidigare hade vi bara en handduk modell större där men den låg ju aldrig still. Nu blir det handduk som skydd bara, det känns som det kan funka. 

Så. Räds inte för att testa nya saker. Det kan vara lättare än man tror och dessutom bli riktigt bra! 


Bad dream.

Usch, jag drömde så fruktansvärt obehagligt i natt att jag inte ens vet om jag klarar att skriva ner det. Tänk att drömmar kan vara så otroligt verkliga?
 
Vi var i en lada/källare och gjorde något: Robert, Teo och jag. Det var lite strul med lyset där nere, så Robert försökte fixa det. För varje gång han fick igång det och det blev ljust, tog det bara ett par sekunder så blev det mörkt igen. Eller, inte helt mörkt, utan mer som att man "dimrade" ner det till lägsta styrkan igen. Robert försökte ett par gånger till men gav sedan upp och vi gick tillbaks till huset/upp igen.
 
Väl däruppe behövde Dennis, som blivit runt två år gammal, en ny blöja. Jag kom på att jag glömt skötväskan i ladan/källaren (vad det nu var för något) och sa att han fick sitta på pottan istället för jag orkade/vågade inte hämta väskan. Han ville absolut inte sitta på någon potta utan protesterade högljutt, vilket fick mig att öppna luckan till källaren (för det var det nu, helt plötsligt, och ingången var en lucka i golvet). Väskan stod precis nedanför öppningen och jag sträckte mig ner för att ta den, då... usch, nu ryser jag igen ... det började röra sig i marken bredvid väskan. Sådär som på tecknad film när det är en mullvad/sork i gräsmattan ni vet? Plötsligt ser jag en hand komma upp och sträcka sig mot mig, mot väskan som jag höll i. Behöver jag säga att jag skrek? Skulle inte förvåna mig om jag skrek högt på riktigt också, för oj. Jag blev SÅ JÄKLA RÄDD! Jag fick aldrig se något ansikte eller så, bara en arm och en axel. Jag vrålade flera gånger så att Robert skulle komma dit och "rädda mig", men han hörde inte.
 
Ungefär i samma veva vaknade jag. Jag minns att jag funderade över om det var "varelsen" som påverkade belysningen där nere - den kanske inte alls ville ha det ljust därnere?? Jag var så skärrad att jag inte vågade somna om av rädsla att drömmen skulle komma tillbaka (ni vet, ibland fortsätter man ju drömma där man vaknade, som om allt bara pausats för en stund), så jag låg vaken i drygt en halvtimme och övervägde att väcka Rob så han kunde lugna mig lite.. Men, jag somnade om till slut och just den där drömmen kom inte tillbaka. Tack och lov. Hua.
 

Hade "monstret" sett ut såhär hade jag nog skrattat snarare än skrikit...