Att tappa ansiktet och plocka hud

När jag var liten var en av mina udda favoritsysselsättningar att kladda in händerna med trälim, vänta tills det torkade och sedan sitta och pilla bort limmet. Det blev som ett extra hudlager att dra bort, men utan att det gjorde ont. Win-win liksom. 

Nuförtiden bor ju inte jag med min pappa så trälim är väl inte lika lättillgängligt, men jag har hittat substitut. Ansiktsmask! Denna som jag använder nedan har jag fått med i en glossybox, den är jätteskön men nackdelen är att den är ofärgad så det är lätt hänt att man missar att ta bort lite... Jag använder alltså endast ansiktsmask för pillandes, inte för att jag tror att det gör underverk. Det är precis samma pillkänsla som med trälimmet och jag älskart!


(En annan udda sysselsättning jag ägnade mig åt var att sticka in knappnålar under huden på de "köttigare" delarna i handflatorna. Jag minns att det bästa var när jag fick plats med nästan alla nålarna som fanns i nåldynan. När jag var färdig "sprättade" jag loss dem och pillade bort det lösa skinnet. Det gjorde såklart ondare än trälimmet men jag antar att det var värt det eftersom jag gjorde det igen. Och igen. Och igen. Och igen.)


Teodor 6 år



Grattis älskade unge på sexårsdagen! Tänk att det är sex år sen den där dagen då jag hade ontontont men minsann inte skulle föda något barn än, det var ju mer än tre veckor kvar till beräknat datum! Bara några timmar senare var han ute... Oj så envis man kan vara! 

Förra helgen hade vi farmor/farfar/Gösta/Märta-kalas, igår hade vi pyjamaskalas och mormor-och-morfarkalas så idag har vi lekt av oss på Leos Lekland med kusinerna istället. Inte alls mycket folk där så det var riktigt behagligt, trots att den där förkylningen som Eddie haft i en vecka nu har kommit till mig. De fyra stora barnen lekte mest själva medan Dennis roade sig med rutschkanorna och att bara gå omkring och kolla läget lite. 

Jag kan inte förstå att min lille plutt nu är sex år. Till hösten börjar han ju skolan! 


Minnen, kärlek och musik.

 
Den här skivan, som låten ovan kommer ifrån, får mig att återuppleva hur jag kände för elva år sedan. Februari 2005. Jag hade precis träffat Rob och var hemma hos honom för första gången i slutet av januari 2006, vill jag minnas. Den här skivan var bland de första han spelade för mig, där i sitt rum i källaren i föräldrahemmet. Jag lånade skivan, cd förstås, och lyssnade på den på bussen dit och hem. Ofta. 
 
Jag bar med mig min bärbara cd-spelare i en plastpåse, säkert från Vaxkupan (skivaffär i Norrköping) eller något annat "kul". I påsen hade jag även ett par extra skivor och en anteckningsbok. Mitt liv, kan man säga. Musiken var det som gjorde att dagarna gick runt. Veckorna blev rätt långsamma när jag bara fick träffa den jag tyckte om i helgerna... På fredagarna åkte jag så att jag kom fram lagom när Rob slutade jobbet. När jag egentligen borde ha åkt hem, på söndagkvällen, kändes det så hemskt att behöva lämna honom. Därför åkte jag med 7:05-bussen på måndagmorgonen istället, så han kunde släppa av mig på busstationen på väg till jobbet. 
 
Där satt jag, på buss, tåg och sen buss igen för att komma hem. Varje måndag i många veckors tid. Jag var inte hemma förrän runt 11.30, men det var det värt! 
 
Det jag ville komma till var att jag lyssnade på den här skivan då, nästan varje gång jag satt på bussen/tåget/vänthallen. Varje gång jag lyssnar på den nu, får jag samma känsla i kroppen. Känslan av nyförälskelse, spänning, förväntan, lite saknad och längtan. Åh, det kändes så rätt redan från början, med den här karln. Tänk att vi (jag kan väl bara tala för mig själv egentligen) nu, elva år senare, fortfarande känner likadant fast ändå inte. Kärleken är förstås på ett helt annat plan än den var då, den är mer solid nu än då. Jag kan fortfarande bli alldeles pirrig när vi inte setts på ett par dagar (ni vet, i det där vardagslivet när man bara går om varandra hela tiden). 
 
Mm.  Han är rätt bra, den där karln. Och det är baske mig den där skivan/låten också!