I skuggan av mig själv.



Först och främst: nej, jag är inte gravid. Jag har bara en störig ovana att alltid bära med mig allt jag äger och har i jackfickorna, så jackan protesterar lite genom att ge mig en gravidmage. Så. 

Jag har aldrig egentligen funderat så mycket kring hur jag ser ut. Har jag fått för mig att raka håret (när jag var 17, rakade underhåret på skallen) så har jag gjort det - det är ju bara hår, det växer ut. Att jag länge var alldeles för stor i förhållande till min längd, har egentligen inte heller stört mig så mycket. Inte förrän nu, bevisligen. Är det någon form av åldersnoja tro? Jag har ett år kvar till trettio, och visst är det lite häftigt att jag vid min ålder och tre barn senare är i mitt livs bästa form..? (Därmed inte sagt att den formen är den bästa, men det bästa jag haft/varit!) 

Hursomhelst. Det finns ändå en sak jag länge stört mig på och som jag har rätt svårt att acceptera med mig själv. 

Mina korta ben. 

Jag hittar aldrig byxor i lagom längd utan tvingas alltid vika/sy upp/gå med tre kilometer tyg vid fötterna. Klänningar som sitter bra på andra är alltid för långa på mig. Hemskt irriterande. Jag skulle så gärna vilja ha långa ben! Gärna så som de framstår på bilden ovan. Allt skulle kännas så mycket lättare då. Det är jag övertygad om. Allt blir bättre och lättare bara en vore lite längre... 


Har ni något ni är missnöjda med, som liksom inte går att göra något åt? Ska vi bestämma här och nu att det inte spelar någon roll, att vi är perfekta som vi är? Att vi är finast precis just så vi är och vi låter det som inte kan påverkas få vara så? Det finns säkert en anledning till att just vi har det så - för att vi är bra ändå. Eller hur? 

Gå, bara gå.

Det är lite märkligt: varje gång jag skriver om något som Dennis kan/gör eller inte kan/gör så ändras det bara ett par dagar efter att jag skrivit det. När han vid åtta månader inte kröp riktigt än, tog det bara någon dag innan han började göra det. I torsdags, på tiomånadersdagen, skrev jag att han kryper mer än han går. Det stämmer inte längre. I helgen som var nu, upptäckte han att det ju är ganska roligt att knata omkring, så det gör han nu. Både ute och inne, om än lite ostadigare ute med tanke på skorna på fötterna, men ändå.
 
Det är så häftigt att se och följa den här utvecklingen på nära håll och jag sörjer fortfarande att jag bara har två veckor kvar här hemma. Nu lär jag ju vara med en del här ändå eftersom jag inte lär vara i skolan hela dagarna, men det känns i alla fall konstigt. Jag kan släppa allt vad lämningar, scheman, gympakläder och annat heter för ett tag. När vi sen drar igång på riktigt igen båda två, efter nyår, då lär det hamna inom mitt ansvarsområde igen, men det tar jag så gärna. Då har jag dessutom heltidspraktik, för att sedan skriva mitt examensarbete, så nog går det fort alltid. Hua.
 
Nåja, det jag ville få fram är att Dennis går. På riktigt, överallt och alltid. Så.
 
Har ingen bra bild på det men jag har en annan, som jag tog i söndags för att testa kameran lite innan jag begav mig mot berget:
 
 

Omberg, Östergötland
















Åh. Vilken dag vi hade igår! Jag plockade upp två fina vänner i stan runt niotiden på förmiddagen och så begav vi oss mot Östergötlands högsta berg, Omberg. Där finns även Sveriges nordligaste (har jag för mig?) bokskog, himla häftigt. Som sagt, vilken dag vi hade! Solen sken, det var alldeles perfekt temperatur att vandra i och det var bara SÅ härligt! Trevligt sällskap, god matsäck och fin natur = great, helt enkelt. Jag var där på klassresa i tredje klass, men också (andra) första året på gymnasiet. Jag gick i Vadstena då (bodde i Mjölby) och då hörde ju Omberg, Alvastra och allt därikring nästan till närområdet, så vi var därute en del. Vi hade bland annat "kickoff" därute när vi började: vi lekte för att lära känna varandra och sov över på vandrarhemmet. På sommarlovet mellan första och andra året hade vi två veckors obligatorisk praktik på nyss nämnda vandrarhem, det var en upplevelse i sig som jag ofta tänker på. Mer om det en annan gång kanske. Det var kul att komma tillbaka såhär 11 år senare, särskilt att se att en del var sig likt medan annat inte var det..

Jag är nöjd med gårdagen i alla fall. Väldigt nöjd. Dock är min rumpa och mina lårmuskler inte riktigt lika nöjda idag då det känns rätt rejält att vi gick mycket nerför... Å andra sidan borde de väl vara glada över att motioneras lite emellanåt. Jag åker gärna tillbaka och tar den långa rundan nån gång, den som vi gick när jag var där med skolan.

Mm, en härlig dag i glada vänners lag - sånt vill jag ha mer av! Nu är jag bara trött efter en hektisk dag och väntar på att Rob ska tända upp i kakelugnen så jag slipper frysa om fötterna. På återseende.