Snö eller värme?

I bilen på väg till förskolor och skola i morse, kom det här med pengar återigen upp för diskussion. Eddie utbrister med jämna mellanrum att vi är SÅ FATTIGA som aldrig åker på semester, "ALLA ANDRA gör ju det!". Det är fjällsemestrar hit och Kanarieöarna dit och i hans ögon är det såklart för att vi inte har några pengar som vi inte åker. Att det kan ha med flera faktorer än pengar att göra går inte in i hans annars så kloka huvud. Ju mer Eddie tjatade om fjällen i morse, desto surare blev Teo. Inte för att han tyckte att Eddies tjat var jobbigt, utan för att han tjatade om fel sak. Teodor är inte alls något fan av vintern, eller, snarare inte av tanken på att klä på sig en massa kläder bara för att vara ute om dagarna. Här har vi killen som gått i tunna överdragsbyxor hela vintern för att det "är jobbigt med termobyxor". Han gillar att åka skidor och pulka, men skulle föredra om man kunde göra det barfota och iklädd kortbyxor och linne...
 
Självklart önskar jag att jag kunde ge mina barn allt de vill ha (inom rimliga gränser) och självklart önskar jag, även för min egen skull, att vi kunde åka på semester lite oftare. Nu ser inte vår situation ut så idag men nånstans inbillar jag mig att det kommer bli ändring på det bara jag får ett jobb med en skaplig lön. Vi har ändå klarat oss rätt bra medan jag har pluggat, tycker jag, men visst har vi tvingats prioritera. Vi har bara kunnat göra en "dyrare" semester om året, även om det tydligen inte varit tillräckligt dyrt för att räknas enligt Eddie då eftersom vi bara varit i fjällen en gång (men hallå, vi var ju inte ens borta en HEL vecka! det är ju ALLA ANDRA!). Om/när jag får jobb så är min önskan att vi ska kunna prioritera om. Jag menar inte nödvändigtvis att vi måste åka till Thailand i en månad, för då har vi tidsbristen som en annan "bortförklaring", men en vecka vid Medelhavet i sommar vore rätt skönt...
 
Jag tror aldrig att jag upplevt Teo så glad och nöjd så länge i sträck som när vi var på Sicilien 2011 och Mallorca förra sommaren. Visst, vi fick inte ihop det så att hela familjen kunde åka till Mallis, vilket såklart gjorde mig lite ledsen, men SÅ härligt vi hade det! Teo var i sitt esse bland sandstrand, sol, värme, foppatofflor och glass varje dag. Helt underbart att se honom där och han klagade inte över värmen en enda gång. Otroligt!
 
 
Eddie å andra sidan, vill hellre tillbaka till Vemdalen för att åka mer skidor med morbror Nicklas och Elliott. Han vill ha snö, kyla, värmestugor och bastu.
 
 
Jag vill helst inte välja utan ser fördelar med båda typerna av resor. Rob vill helst inte till fjällen men vill inte ha för varmt heller, så jag antar att hans höstresor med jobbet ändå passat honom rätt bra. Ja, om det inte vore för att vi inte är borta hela familjen då...
 
Mm, svårt det där.
 
Hur tänker ni kring ämnet resor och upplevelser med barn/familjen?
 
 

Drömmar och mål 2016

I somras gjorde vi i familjen en lista tillsammans. Den innehöll saker som vi ville göra, eller ja, mestadels barnen men några av våra önskemål fanns också med. Det var bland annat Göteborg och Liseberg, gå på bio, se Big Hero 6 (hemma), fiska, bada, äta glass och så vidare. Allteftersom vi gjorde saker bockade vi av listan och när sommarlovet var slut hade vi klarat av ungefär 70%. Rätt bra jobbat ändå, tycker jag.
 
Nu känner jag att jag vill ha en sån lista igen, fast som täcker hela året. Bland annat vill jag:
  • Bli klar med skolan och få min lärarexamen
  • Få ett jobb!!!
  • Köpa Odd Molly-kofta för min första lön
  • Fira min 30-årsdag nånstans, jag tror jag har en liten idé om vad min present till mig själv ska bli...
  • Tatuera mig!
  • Åka på jullovskryssning, hela familjen
  • Må bra
  • Vara frisk
  • Göteborg och Liseberg
  • Campa
  • Gärna renovera badrummet
  • Äta på restaurang, hela familjen
  • Se mina barn glada
  • Att alla i min närhet får hålla sig friska!
 
Mm. Såhär spontant så är det vad jag vill få ut av 2016. En hel del av ovanstående är faktiskt rätt realistiska drömmar, så vem vet? Kanske har jag bockat av det mesta när jag tittar tillbaka om ett år?
 
Vad vill ni? Stora drömmar? Små? Allt räknas!



Den där karln.

För elva år sedan, plus/minus några dagar, träffade jag en kille. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men något hos honom fångade mig. Kanske var det glimten i ögat, det sneda, lite halvluriga leendet eller något annat, jag minns inte riktigt. Hursomhelst så lyckades jag fånga in honom och snärja honom rejält. Han blev fast! 

Nu har alltså snart elva år passerat och jag blir fortfarande pirrig när jag ser honom, fast på ett helt annat sätt. Elva år och tre barn senare står vi fortfarande här tillsammans, kanske starkare än nånsin som par. Det finns inte ord för hur mycket den här killen kom att betyda för mig, så är det bara. Det är han som väcker mig i soffan varje kväll när han går och lägger sig, för att se till att jag sover i sängen i stället. Det är han som ser till att jag inte rasar.

Det är han som om natten tar tag i mig, hårt och väldigt plötsligt, när jag bara ska vända mig om i sängen, och därmed skrämmer livet ur mig när han drömmer om kylskåp och att nån håller på att ramla. Jag blev så rädd att jag hade svårt att somna om, det tog tid innan pulsen lugnat sig, kan jag lova. Det var ingen liten försiktig klapp på armen, utan ett rejält tag om båda axlarna. Hua. När jag frågade honom om det i morse mindes han inget. Läskigt men skönt att veta att han gör vad han kan för att rädda mig även när han sover!


Tre av mina fyra fina killar. Här extra uppklädda inför julfirande.