Dennis 1 år



06:42 24 november 2014. Ögonblicket då 4570 g och 54 cm perfektion kom till världen! 

Älskade, älskade segerhuvebarn. Du som hade så bråttom när du väl bestämde dig för att komma ut. Du som oroade din mamma en hel del den där morgonen, hon som var livrädd att inte hinna in till förlossningen. Det gjorde vi dock, men någon bedövning hanns aldrig med. Lite lustgas bara, men det gick bra. 

Sju timmar efter att du kom ut var vi på väg hem igen. Jag mådde så bra, bättre än jag mått efter de andras förlossningar, så varför stanna längre än nödvändigt..? Vi ville ju hem och visa upp dig för dina bröder! 


Åh. Ett år sen. Det är svårt att förstå. 

Grattis på 1-årsdagen, älskade du! 

23 november



För ett år sen (och tjugofem kilo sen) såg jag ut såhär. Då var jag i vecka 40+2 och var säker på att jag skulle få vänta länge innan han ville komma ut. Inte minsta känning hade jag när jag gick och lade mig, inte heller när jag var uppe vid 03 på natten för att kissa. 

Några timmar senare är han född. Men mer om det i morgon, på själva årsdagen! 

Nu njuter jag mest av lite slapptid i soffan. Efter en lååång dag i skolan som ändå slutade lite tidigare än planerat kom jag plötsligt på att det är föräldramöte på Dennis blivande förskola ikväll..! Det hade jag helt glömt bort! Ja, jag ska erkänna att jag blivit lite väl bra på att koppla bort hemmet och allt därtill. Jag har dumpat över allt på Robert och nej, han är inte riktigt där i tanken än. Just vad gäller att hålla tider i huvudet når han nog aldrig min kapacitet, men mötet fanns faktiskt uppskrivet i almanackan.. Nåja, som "straff" fick han ta mötet medan jag utfodrade och nattade ungar. Han borde väl komma om en stund, kan tyckas. 

Då ska jag gå igenom morgondagens redovisning.. 

Kanske förbereda lite inför ettåringen också, men det blir nog inget avancerat firande på morgonen. Tror vi tar det när jag kommer hem i morgon eftermiddag istället. Mm. Jag kan fortfarande inte förstå att jag snart har en ettåring i huset. Helt galet! 

Förlossning #3

Måndag 24 november. Bf +4. Jag var som vanligt uppe och kissade vid 02.30-tiden och gick besviken tillbaka till sängen igen efteråt - jag hade inga känningar nu heller. Suckade lite, lade mig och somnade om. Vaknade ganska exakt en timme senare (ca 03:45) av århundradets magvärk, men eftersom jag sov så visste jag inte om det var en dröm eller inte. Jag låg kvar i sängen för att vänta och se om det kanske skulle göra ont igen - för då skulle det nog vara på gång ändå.
 
Det tog kanske tio minuter innan jag kände något nästa gång, men vid det laget var jag redan klarvaken. Jag gick upp för att röra på mig lite - man har ju läst att förvärkar generellt går över när man är uppe och går, medan riktiga värkar inte gör det. Jag drack lite vatten, vattnade blommorna ... Ja ni vet, sånt där man gör för att fördriva lite tid, haha. 04:10 gick jag tillbaks till sängen igen. Robert vaknade och gick på toaletten, varpå jag viskar lite försiktigt att "bara så du vet så hade jag riktigt ont förut".. och DÄR hade jag fått liv i honom också, haha. När han kom tillbaks från toaletten frågade han om han skulle ringa sin mamma så hon kunde vara med grabbarna? Jag hade ju lovat barnmorskan att ringa förlossningen så snart jag kände minsta lilla, så nog var det väl bäst att jag gjorde det direkt nu..?!
 
Som vanligt var jag lite envis och tänkte nej, inte ska jag ringa nu? Så ont gör det väl inte? Samtidigt hade jag dock i bakhuvudet att risken finns att det går väldigt snabbt, så jag gav med mig till slut. Trotsade min ångest över att föda på US i Linköping, ringde in och fick en jättemysig bm vid luren! Jag berättade att det gjorde ont men inte särskilt ofta än, men att jag lovat min bm att ringa tidigt då jag haft snabba förlossningar innan. Hon svarade att hon tyckte jag kunde komma in - i värsta fall fick vi ju åka hem igen men att det är bättre att vara inne en gång för mycket än inte alls. Precis vad jag behövde höra..!
 
Robert ringde sin mamma 04.30 ungefär och hon var här till 04:55 ca. Under tiden hann han äta frukost, vilket jag skämtsamt lovat honom under hela graviditeten att han skulle få göra, haha. Vi sa hej då till ungarna och berättade att vi skulle till sjukhuset men att farmor är hemma med dem (de somnade dock om direkt), kastade oss ut i bilen, slängde in bb-väskan (som faktiskt var färdigpackad den här gången!) och brummade iväg. I bilen kom värkarna allt tätare och jag försökte så gott jag kunde att andas igenom dem. När vi kommit in till stan gjorde det ont konstant - jag hade att göra med att andas och försöka tänka positivt; jag skulle nog inte bli hemskickad i alla fall..!
 
Runt 05:30 kom vi fram till US. På grund av de omfattande och ständigt pågående renoveringarna på sjukhuset hade förlossningens egen entré stängt, så vi skulle gå genom akutmottagningen. Jag kunde knappt stå upprätt så att vänta på svar via porttelefonen var direkt plågsamt. Den som tog emot oss frågade om "jag kunde vänta en liten stund" varpå jag väste fram "nej, jag tror inte det..", haha. Det tog en, kanske ett par minuter innan en person dök upp, med en rullstol åt mig att sitta i. När vi skulle in genom dörrarna igen ville de inte öppna sig och jag hann tänka att "nu kommer jag föda här, i farstun!"..
 
Jag kördes upp till ett förlossningsrum i ilfart, det tog inte lång tid men jag hann ha flera värkar under den lilla sträckan. Väl på rummet bad jag om lustgas redan innan jag hunnit kliva ur rullstolen - vadå desperat? Den fina barnmorskan jag pratat med på telefon kom in, Åsa, och därefter lämnade hon knappt mitt rum. Vid en snabb undersökning konstaterades att jag var öppen 8 cm (!) och nej, Åsa trodde inte att Robert skulle hinna flytta bilen från akutens parkering, haha.
 
Jag hade ont, riktigt ont, men med lustgasen vid min sida tycker jag att jag hanterade det hela rätt bra ändå. Vattnet hade inte gått vilket alltså innebar att alla hinnor var intakta. Jag frågade lite försiktigt vad de tänkte göra med det - med Teo tog de hål på hinnorna och sen föddes han ju bara några krystvärkar efter det.. Men nej, hon ville inte ta hål på några hinnor - det var faktiskt bara bra om de var kvar, påstod hon. Särskilt eftersom vi misstänkte att det var en stor kille. Då skulle hinnorna agera som en vidgande ballong typ - så att det skulle tänjas lite försiktigt och hjälpa mig att inte gå sönder så mycket. I det läget köpte jag ju allt som alla sa, själv begriper jag ju inget, haha.
 
Robert frågade vid ett tillfälle om han fick gå och kissa, men NEJ, det fick han inte, för "du kissar ju så himla lååångsamt!" sa jag, haha. Åsa skickade dock iväg honom och tog över rollen som min handkramare (och jo, han var rätt snabb ändå).
 
Jag fick väldigt bra vägledning av barnmorskan Åsa och den sköterska som var med (minns inte hennes namn) och försökte hela tiden följa med i tanken "vart barnet är på väg". Låter rätt flummigt när jag läser/säger det nu, men då var det så naturligt. Att visualisera att barnet glider nedåt vid varje värk gjorde det hela lite lättare. När jag tyckte att jag nyss börjat krysta, "gled" han plötsligt ut. Med segerhuva och allt, 3 timmar från allra första känningen, 56 minuter efter att vi parkerat bilen utanför entrén; kl 06:42.
 
4570 g tung och 54 cm lång. Inte konstigt att det var tungt att bära magen mot slutet..!
 


Efter att moderkakan väl kommit ut och jag blivit ihopsydd blev vi lämnade ensamma en stund. Vi fick inte med oss väskan eller kameran upp till rummet, så R gick iväg för att hämta dem. Jag befann mig i någon slags lyckobubbla - tänk att det gick så bra, trots att han var rätt stor och fastän jag hade sån skräck för att föda på US! 


Stolt, nybliven trebarnspappa som strax efter att bilden togs somnade i stolen där bakom, haha.