Ledig fredag

Mitt i allt mitt jobbiga elände försöker jag ändå njuta av mina lediga fredagar. Då är jag och Dennis herrar på täppan och brukar försöka göra ... ingenting, faktiskt. Jag försöker återhämta mig efter veckan och han njuter mest av att inte behöva ha kläder på sig. Mm, det är en liten nudist vi har här, som tar varje chans han kan till att kasta av sig kläderna. En annan går med dubbla tröjor och ullstrumpor när jag inte orkar hämta ved för att tända i kakelugnen, men lite kyla (ca 19 grader inomhus, vilket egentligen inte alls är kallt) bekommer honom inte alls. 

Idag ska vi få till skridskor till alla så vi kan åka lite. Vi har privilegiet att bo väldigt nära isrinken så det känns bortkastat att inte kunna nyttja den. Vi måste passa på innan vi flyttar härifrån! Jag har inte åkt skridskor sen gymnasiet tror jag, så det kan bli spännande. Robert vägrar åka (han har typ nyss lärt sig hantera en cykel utan att bryta revbenen) så han får väl bära hem mig om det vill sig illa. 

Sökte genom mitt bildarkiv på mobilen efter skridskobilder. De senaste jag hittade var från januari 2015. Det var ett tag sen... Minns att Dennis låg i vagnen och sov i ca 15 min, sen var det roliga slut, haha.

(null)

(null)


Snälla 2017..

... jag hade ju tänkt att det här skulle vara mitt år. Det är i år vi ska märka av den stora positiva förändring det ändå innebär att vi båda har heltidsjobb, tänkte jag. Hur har det börjat då? Jo, med influensa och magsjuka. Inte samtidigt alltså utan en krämpa i taget, en person i taget. Ja, bortsett från att Eddie och jag fick magsjuka samtidigt, alltså. 


Så. Hittills har jag i princip varit hemma mer än jag jobbat i år (tror jag, har inte räknat och tänker inte räkna). Är det inte barnen som är sjuka så är det jag. Helt stört! 

Jag saknar mitt jobb. Jag saknar alla härliga ungar och alla mysiga kollegor. Jag saknar att vara konfliktförmedlare, tjatmoster och begränsare, men framförallt saknar jag barnens skratt, tokiga upptåg och alla kramar. 

Nu har jag bestämt att idag är sista dagen jag är hemma, sen kan jag väl åtminstone få jobba fram till sportlovet utan att någon blir sjuk..? Hittills har allt börjat hos Dennis, jag vet inte vad de pysslar med på förskolan men ingen av de andra grabbarna hade varit sjuka såhär mycket när de var i samma ålder.. 

Samtidigt är det så mycket annat i mitt huvud just nu. En massa beslut som måste tas och det är inte min starka sida. Jag våndas inför tjejmilen i höst eftersom jag bara hann vara ute i spåret två gånger i år innan dessa skräpbaciller inkräktade hos oss. Jag måste alltså bli frisk, för jag ska ta mig runt det där himla loppet... 

Jag ska bli frisk och få ett immunförsvar som aldrig förr. Så snälla, 2017 - hjälp mig nu! 

Jag må älska vårt sovrum (särskilt sen vi fick hem den nya sängen) men nu är jag lite trött på den här vyn...

"No Happy korv"

Vintern 2015, på min pappas födelsedag i januari, gick vi ut i skogen tillsammans med mina föräldrar för att grilla korv. Året därpå gjorde vi det igen, och därför kunde vi alltså inte låta bli att upprepa det även i år. Dock blev det inte på hans födelsedag i år då han fyllde på en tisdag, men det spelar ju ingen roll. Dennis har således varit med alla gånger: första året i bärsele, andra året i vagnen och i år i pulka. Kul att variera sig lite!


Vi gick till Kalle Kula, ett ställe här i skogen. Många jobbiga backar men ungarna var glada ändå - de hade sina "snow kicks" med sig som de fick i julklapp. (Smart grej förresten, som en kickbike fast för snön!). Eddie servade oss med välsnidade grillpinnar med hjälp av täljkniven han också fick i julklapp, Teo underhöll oss och Dennis spatserade omkring helt nöjd i skogen. Han slapp ju att gå dit så han hade krafter kvar vid elden! 

Det var väldigt god stämning faktiskt, trots tappade korvar och frusna fingrar. Som Eddie sa när han tappade sin korv för sjuttioelfte gången: "no Happy korv", haha. (Han har börjat prata lite engelska med oss här hemma, det blir inte alltid rätt men han försöker åtminstone. Han förstår dock en hel del av det vi säger till honom men det är en annan historia.) 

Dennis somnade till i mitt knä en stund, annars har han faktiskt inte sovit middag idag. Det märktes väl mest när det var dags för varm choklad/kaffe för då var han riktigt grinig. Bortsett från det har det varit en toppendag! 

Bara en lovdag kvar - på måndag börjar allvaret igen! Jag har inte alls hunnit planera så mycket som jag hade tänkt, men det löser sig. Jag längtar tillbaks till min fina klass nu!