11 september 2016

Jag känner mig som en riktig svikare som inte håller er uppdaterade om mitt nya liv, men bloggen är något nedprioriterad just nu. Jag har så mycket annat jag måste få att funka först, mycket att vänja mig vid.
 
Det här med att få lön in på kontot istället för studiemedel kommer jag definitivt att kunna vänja mig vid. Det är en sån där trevlig omställning som jag gärna gör. Då har jag hittills bara fått en lön och den var inte ens full eftersom jag inte jobbade en hel månad (började först den 9:de).

Att gå till jobbet varje dag och känna g l ä d j e kan jag också vänja mig vid. Att känna att jag valt rätt. Att hur jobbigt det än kan vara vissa pass, hur tjatig jag än är och hur utmattad jag än är när jag kommer hem så känner jag ändå att det är rätt. Att det är ett yrke jag (förhoppningsvis) kommer att bli bra på så småningom.
 
Mm. Det var lite om mitt jobb. Nu lite mer om mig:
 
Jag fyller ju år om drygt en månad och har lite problem med vad jag ska önska mig, men jag ska se om jag kan få ihop något. 
 
  • Åhléns i Göteborg har de en "personal shopper" man kan få "låna" en liten stund. Det kräver dock en hel del cash för att det ska ge något..
  • Så, en helg i Göteborg vore rätt nice. Tåg, hotell och kanske något roligt event att gå till på lördagkvällen vore trevligt! Rob och jag skulle behöva lite kvalitetstid (att vi bara ser varandra på helgerna är något jag inte vant mig vid än).
  • Kortare resor överlag är något jag inte säger nej till. Jag behöver ha något att se fram emot. Kanske resecheckar från Ving så vi kan åka nånstans hela familjen nästa år?
  • Mc-kort och motorcykel (nej, jag har inte gett upp den drömmen än)
 
Hade ingen ny bild på datorn så det får bli en oldie but goldie. Jag gillar den här bilden. Jag gillar lugnet.

Up and down, down, down...

Jag tenderar visst att enbart skriva här när jag antingen är jätteglad, jätteledsen eller jättestressad, aldrig när jag bara är lagom. Jag kanske aldrig är lagom?
 
Just nu är till exempel ett sådant tillfälle då jag känner mig riktigt nere. Alla vinterns och vårens sjukdomar (framförallt hos Dennis) och dessa ständiga förkylningar som pågått sedan november have taking their toll on me. Jag orkar inte mer.
 
Det gör också att besvikelsen på mig själv späds på ytterligare. Jag hinner inte med allt jag borde, jag har det inte så fint hemma som jag skulle vilja (hej Kaos!) och löpningen går inte som jag vill. Just i detta nu är det mest det sistnämnda som stör mig. Det går skit! Man kan ju tycka att jag borde utvecklas något på löpfronten, men istället går jag bakåt. Det går bara sämre och sämre... Jag försöker tänka att det beror på alla sjukor, på sömnbristen som är ett faktum så fort Dennis är sjuk, på stressen... men det går inte. Jag kan inte låta bli att känna att det borde peppa mig ännu mer, men samtidigt kan jag inte få ut mer ur den här äckliga kroppen när det helt enkelt inte finns mer att ge. Batterierna är ständigt urladdade och hur mycket jag än försöker så blir det bara värre. Jag faller tillbaka till gamla mönster igen där det är enklare att äta bort sin besvikelse (åtminstone för stunden) än att peppa sig själv att "nu jävlar ska det bli ordning på torpet".
 
Att ekonomin sviktar gör också sitt till vad gäller maten. Jag är hemma hela dagarna vilket innebär tillgänglighet, men när det inte finns mat hemma (förutom basvaror) är det enklare att slänga ihop lite kakor till mellis än att låta bli att äta alls när det inte finns några bättre alternativ. Sån är jag... Bakningen har ju alltid varit min terapi, men jag trodde i höstas att jag hade släppt det till förmån för löpningen. Icke. Jag är helt enkelt bättre på att baka än jag är på att springa i skogen, så varför ens försöka...?!
 
Det som stör mig allra mest här nu, utöver min katastrofala löpning och för mycket onyttig mat, är att jag fortfarande känner ett behov av att få ut allt. Jag behöver pepp. Inga "goda råd" (i all välmening). Ingen som talar om för mig "hur jag ska göra", för det är jag mycket medveten om själv. Jag behöver bara motivationen att ta mig dit. Jag trivdes så bra med mig själv i höstas och ja, jag vill tillbaka dit men av någon anledning känns vägen dit krokigare och längre än den gjorde innan jag påbörjade den här resan. Jag ber om lite uppmuntrande ord, men inget om att jag är bra som jag är, för det tycker jag inte att jag är. 
 
Ta mig tillbaka.
Till de stunder jag vill känna igen. [Darin]
 
 
Ta mig tillbaka till tiden då löpningen fick mig att le sådär.
 
 

Tips sökes!



Rob och jag tänkte försöka hitta på någonting om några månader, som en kombinerad miniexamenpresent till mig och ett sätt att få vara lite "Robert och Emma" för ett tag. 

Så, nu behöver jag er hjälp! Tips på vad vi kan hitta på!? Det får inte kosta för mycket och inte ligga för långt bort, men inte för nära heller. Vi tänker oss en övernattning, gärna på något lite "annorlunda" ställe. Vi vill äta god mat utan att bli ruinerade, och det får gärna finnas spa eller något annat att göra på platsen. 

Så, ös på med tips nu. Allt mottages tacksamt!