Var vänlig försök igen om ett par månader

Vi har en konstig sorts magsjuka här hemma för tillfället. För två veckor sen kräktes Dennis en hel kväll efter förskolan. Jag var ändå ledig fredagen så det gjorde inte så mycket, men efter den där kvällen mådde han mycket bättre. 
Förra helgen kräktes Eddie, en gång. Sen dess har jag mått grymt illa emellanåt, men det har inte blivit mer än så. Därför började jag avfärda det som stress eller IBS, men... Idag är det Roberts tur att må dåligt, fast han har feber också. Vad är det här? 

Det är en sak att våra helgplaner fallerar, men att jag går miste om min återhämtning är inte ett dugg roligt. Jag vet att jag är egoistisk nu - men om jag inte kan återhämta mig på helgen så orkar jag inte med mitt arbete. Jag har världens roligaste arbete och jag älskar verkligen att gå dit, men när det känns som varenda ben i kroppen ska gå av och huvudet sprängas är det roliga borta. Det är svårt att förklara, jag tror att känslan måste upplevas för att förstås, men... det är jobbigt. Det tar stopp, helt enkelt. 

Ja, jag får alltså välja. Antingen orkar jag jobba, eller så orkar jag med vardagen här hemma. Tyvärr räcker det inte alltid för att göra bägge delarna. Jag arbetar mycket med mitt inre och försöker få bukt på min ångest, vilket jag tycker att jag lyckats bra med. Jag har kommit en bra bit på väg även om jag inte är framme än. Jag kämpar med min inställning men tyvärr löser inte en positiv inställning alla problem, men jag inbillar mig att det blir mer uthärdligt för min omgivning... 

Med detta sagt vill jag nu försöka lägga tankarna åt sidan för idag, gå upp och bygga lego med Dennis och ladda för att morgondagen blir en bättre dag! 
(null)
Mm, så känns det. Försök igen. Om du misslyckas tre gånger i följd får det konsekvenser. 

Snälla 2017..

... jag hade ju tänkt att det här skulle vara mitt år. Det är i år vi ska märka av den stora positiva förändring det ändå innebär att vi båda har heltidsjobb, tänkte jag. Hur har det börjat då? Jo, med influensa och magsjuka. Inte samtidigt alltså utan en krämpa i taget, en person i taget. Ja, bortsett från att Eddie och jag fick magsjuka samtidigt, alltså. 


Så. Hittills har jag i princip varit hemma mer än jag jobbat i år (tror jag, har inte räknat och tänker inte räkna). Är det inte barnen som är sjuka så är det jag. Helt stört! 

Jag saknar mitt jobb. Jag saknar alla härliga ungar och alla mysiga kollegor. Jag saknar att vara konfliktförmedlare, tjatmoster och begränsare, men framförallt saknar jag barnens skratt, tokiga upptåg och alla kramar. 

Nu har jag bestämt att idag är sista dagen jag är hemma, sen kan jag väl åtminstone få jobba fram till sportlovet utan att någon blir sjuk..? Hittills har allt börjat hos Dennis, jag vet inte vad de pysslar med på förskolan men ingen av de andra grabbarna hade varit sjuka såhär mycket när de var i samma ålder.. 

Samtidigt är det så mycket annat i mitt huvud just nu. En massa beslut som måste tas och det är inte min starka sida. Jag våndas inför tjejmilen i höst eftersom jag bara hann vara ute i spåret två gånger i år innan dessa skräpbaciller inkräktade hos oss. Jag måste alltså bli frisk, för jag ska ta mig runt det där himla loppet... 

Jag ska bli frisk och få ett immunförsvar som aldrig förr. Så snälla, 2017 - hjälp mig nu! 

Jag må älska vårt sovrum (särskilt sen vi fick hem den nya sängen) men nu är jag lite trött på den här vyn...

Min nya vardag

Ja ni. Var ska jag börja? Mitt nya liv har börjat och jag hinner inte riktigt med, kan vi väl säga. Det är fullt upp mest hela tiden och jag känner mig fruktansvärt tjatig. Att ha en förskoleklass skiljer sig inte så mycket mot att bara vara förälder, bara att du är det till 16 sexåringar istället för en..!

Det tar på krafterna såhär i början men samtidigt måste man ju komma ihåg att barnen ju kommer direkt från förskolan. Det är precis som att läsa på universitetet som "gammal" och många kommer direkt från gymnasiet, haha. Så små, liksom. Det är i alla fall en hoper underbara ungar jag blivit tilldelad och jag ser fram emot att se dem utvecklas!

Som bilderna visar är det kreativa elever jag har. De är smarta, innovativa och ... ja, högljudda. Inte alla förstås, men många.

Jag är helt slut när jag kommer hem om dagarna men ändå får jag för mig att hitta på saker. Nu i eftermiddags var vi på stan och Ikea igen, till exempel. Igår hade jobbet kickoff hemma hos en kollega och oj vad jag trivs med mina arbetskamrater! Där har jag verkligen hittat rätt, känner jag.

Att ha engelska med treorna är minst sagt utmanande och jag tycker det är lite svårt att veta hur man ska planera och lägga upp lektionerna. 40 min i veckan är inte mycket och det blir inte bättre av att det blir så sällan. De hinner glömma en del mellan passen, så att säga. Ändå är jag rätt tacksam att jag kastades in i det direkt (redan elevernas första skoldag!) så att jag får chansen att öva. Synd bara om jag förstör den klassens möjligheter att lära sig engelska, haha.

Hm. Det här inlägget blev precis så osammanhängande som jag känner mig, så.. tack och godnatt!